Alla sätt är bra bortsett från de dåliga

Det verkar finnas en hel del olika metoder när det kommer till att minska i omfång. Jag har periodvis provat att äta LCHF men jag trivs inte med det. Förbud har motsatt effekt på mig. Jag kräver min dagliga dos av kolhydrater och så är det med det. Nej, förbud är inget för mig, jag vill kunna äta vad jag vill.

Någonting säger mig att hemligheten bakom en hållbar livsstil handlar om att hitta något som funkar för en själv. Jag vet egentligen hur jag bör äta för att inte bli större, konsten är att applicera det på mina handlingar.

Annonser

På jakt efter min trivselkropp

Dagen efter min 37-årsdag gjorde jag en tvt-operation. Efter tre förlossningar är det lätt hänt att en kvinna läcker vid hopp, skutt och nysningar. Det har gått två veckor sedan ingreppet. Första dagarna hade jag väldigt ont. Efter fyra dagars sängliggande började smärtan sakta men säkert avta. Allt var frid och fröjd ett par dagar innan jag brutalt föll offer för ett hiskeligt influensavirus.

Att vara nyss fyllda 37 år och sängliggande till och från i två veckor har förändrat min självbild. Jag har ont i kroppen och ser hur den åldras i en rasande fart. Med tanke på min övervikt kommer det nog inte dröja många år innan jag får problem med mina knän.

Jag tycker om min kropp, jag äcklas eller skäms inte över den. Jag tycker om den, fascineras av den och vill maximera den. Komma i den bästa formen jag kan. Utmana mig själv, våga tro på att det är möjligt och framförallt ta mig själv på allvar.

Om ett par dagar när influensan klingat av och jag återigen får röra på mig kommer jag påbörja resan att hitta tillbaka till en kropp där jag känner mig stark och inte lider av dagliga krämpor. Jag tar tacksamt emot pepp och stöd. Här kommer jag skriva om min hälsoresa.

Om jag skulle skjuta heroin i armen eller gömma flaskor i garderoben

viktigaresan

Sedan en tid tillbaka har jag försökt gå ner i vikt. Det är verkligen svårt och jag börjar ge upp hoppet. I mitt huvud är känns det som om jag aldrig kommer kunna gå ner. Det är ungefär som att kroppen går med på att släppa av ett par kilon för att sedan ta tillbaka dem.  Det sitter i huvudet, det sitter i huvudet, det sitter i huvudet. Ja, jag vet att det sitter i huvudet men vad fan hjälper det mig? Huvudet är ju en del av kroppen och framför allt är det den del av kroppen som jag tänker och känner känslor med.

Jag är så trött på att höra fraser i stil med ”Du är fin som du är osv”. Jag skiter i om jag är FIN som jag är, det enda jag bryr mig om är att jag inte vill vara vara fet eftersom detta gör att jag inte TRIVS. Jag älskar min kropp och har inga problem med att exponera den. JAG ÄR FIN som jag är ja, men det är obekväm när jag ska böja mig ner för att knyta skorna. En annan sak är att det känns som onödigt att släpa på 30 kg övervikt nu när mitt knä är skadat.

Det är så lätt för människor utan viktbekymmer att ge goda råd om hur jag ska gå till väga för att lyckas. Problematiken är att jag ettsug jag inte klarar av att tygla. Om jag skulle skjuta heroin i armen eller gömma flaskor i garderoben skulle mitt problem synliggöras på ett annat sätt, men om man som jag äter tio kanelbullar i rask fart istället för att njuta av en, då är det svårare att förklara.

Igår pratade jag med en vän om mitt problem och hon sa en sak som jag alltid kommer att bära med mig. En sak som fick mig att reflektera över hur jag vill att min kropp ska åldras. Det finns hopp, det är inte omöjligt, men vägen är lång. Vad ska jag göra?